Från Berlin och Frankfurt till Bryssel talar politiska ledare och centralbankschefer nu allt mer öppet om Europas beroende av USA‑styrda valuta‑ och betalsystem, samtidigt som EU:s digital‑euro‑projekt går in i en teknisk fas inför en försöksomröstning i maj.
Den digitala euron är tänkt som en elektronisk form av centralbankspengar för dagliga betalningar, som ska existera tillsammans med kontanter och bankinsättningar, inte ersätta dem. Eftersom Tysklands kansler förra veckan kopplade svaga euro- och exportutmaningar till behovet av en starkare valuta använde centralbankstoppar som Piero Cipollone och Burkhard Balz nya intervjuer för att betona att Europa behöver en mer robust, separat betalningsinfrastruktur. Projektet går nu in i en teknisk förberedelsefas inför en förväntad omröstning i EU-parlamentet i maj.
Den tyska industribaserade exportekonomin pressas av en svagare dollar som har stärkt euron och gjort tyska varor dyrare där ute. Merz varnar för att kombinationen svag dollar och stark euro är en betydande extra börda för tillverkare, särskilt för medelstora företag med små marginaler och begränsade möjligheter att säkra sig mot valutarisk. Exportorganisationerna beskriver den starka euron som en källa till stor oro för små och medelstora företag som redan kämpar med trög tillväxt och hård konkurrens.
I den här bilden har Merz och den tyska finansministern Lars Klingbeil ökat sitt krav på snabba framsteg för den digitala euron. Deras poäng är att med tiden kan en starkare internationell roll för euron, sida vid sida med dollarn, göra Europa mindre sårbart för amerikanska penningpolitiska förändringar och dollarrörelser - även om en digital euro bara är ett verktyg bland flera.
Europeiska centralbanken har nu avslutat den inledande förberedelsefasen och gått in i en fas som handlar om tekniskt förtydligande, marknadsintegration och stöd till lagstiftare. Arbetet omfattar bland annat ett regelverk för systemet, urval av viktiga tjänsteleverantörer och en innovationsplattform för att testa applikationer och interagera med andra lösningar.
Den tyska centralbankschefen Burkhard Balz skisserar en intern plan där överenskommelse om lagstiftningen i slutet av 2026 möjliggör pilotdrift av en digital detaljhandeleuro från mitten av 2027, med en eventuell fullständig lansering 2029. Han beskriver projektet som ett maraton som passerat 30 kilometer, och att huvudfokus nu ligger på ramverk som aktieländer, offlinebetalningar och rollfördelning mellan centralbanker och privata aktörer — inte själva ja/nej-beslutet om emission.
Italiens centralbankschef Piero Cipollone beskriver den digitala euron lika mycket som ett svar på fragmenterade betalningslösningar och förändrade betalningsvanor som på storpolitik. Han pekar på att ECB både tillhandahåller betalningsmedel och säkerställer välfungerande betalningssystem, och ifrågasätter om det nuvarande lapptäcket av lösningar faktiskt ger européerna ett enkelt sätt att betala digitalt i hela euroområdet utan att luta sig mot icke-europeiska aktörer. Kontanternas andel av det totala värdet av dagliga betalningar har minskat kraftigt, medan e-handeln nu står för en betydande del av konsumtionen - ett område där fysiska sedlar och mynt inte fungerar.
Samtidigt betonar både Cipollone och Balz hur tungt Europa vilar på utländska betalningsnätverk. I Tyskland har PayPal nära en tredjedel av onlinehandeln, medan Mastercard, Visa och American Express dominerar kortmarknaden, och nationella system som girocard förlitar sig på internationella räls för gränsöverskridande användning. Cipollone påminner om att alla tänkbara verktyg nu används politiskt, och att sanktioner och geopolitiska konflikter förstärker argumentet för en europeisk betalningsinfrastruktur byggd på europeisk teknik under europeisk kontroll.
På regeringssidan har EU-länderna enats om en gemensam ståndpunkt om paketet med den gemensamma valutan, som består av en förordning om en eventuell digital euro och en om kontanter som obligatoriskt betalningsmedel. Det ger medlemsstaterna mandat att förhandla med Europaparlamentet och kommissionen om den slutliga rättstexten när parlamentet har antagit sin ståndpunkt.
Syftet är att förbereda euron för framtiden, stärka EU:s strategiska autonomi och se till att både kontanter och en eventuell digital euro kan användas effektivt i hela euroområdet. I rådets ståndpunkt anges att en digital euro bör vara ett obligatoriskt betalningsmedel, utformat som ett komplement till kontanter och tillgängligt även offline, medan kontantförordningen skärper skyldigheten att ta emot kontanter i butiker och ålägger medlemsstaterna att säkerställa faktisk tillgång till sedlar och mynt.
I Europaparlamentet går ärendet nu igenom ECON-utskottet mot en första omröstning i plenum, troligen den 5 maj 2026. Denna omröstning kommer att definiera parlamentets förhandlingsmandat och bli det första verkliga måttet på politiskt stöd för en detaljorienterad digital euro.
Debatten om en digital euro splittrar nu yrkesgrupper och kommentatorer i Europa. Cirka 70 europeiska ekonomer, bland dem Thomas Piketty, har undertecknat en framställning som ber EU-parlamentariker att stödja en stark offentlig digital euro och varnar för att annars riskerar euroområdet att förlora kontrollen över den mest grundläggande komponenten i ekonomin - pengarna - till utländska privata aktörer och dollarkopplade stablecoins. För dem är en digital euro ett nödvändigt skydd för EU:s monetära suveränitet, stabilitet och motståndskraft.
Kritiker, inklusive i liberala tankesmedjor, påpekar att de första CBDC-försöken i länder som Bahamas och Jamaica inte visar några tydliga vinster. De hävdar att Europas beroende av utländska betalningsjättar främst beror på dess egen reglering och varnar för att en digital euro kan lägga till komplexitet utöver en redan skev konkurrensbild utan att ta itu med de bakomliggande orsakerna. Samtidigt väcker det nya bekymmer om regeringens öppenhet i vardagliga betalningar och integritet.
