En stablecoin är aldrig säkrare än reserverna bakom den. Så fungerar reserverna, och det här kan gå fel.
Värdet på en stablecoin vilar på reserverna. För varje token ska utgivaren ha minst lika mycket i kontanter, bankinsättningar eller kortfristiga statspapper.
Utgivarna publicerar regelbundna rapporter från revisorer som bekräftar att reserverna finns. Hur grundliga och täta rapporterna är varierar.
Om marknaden tvivlar på reserverna kan kursen falla under en dollar. Det kallas att stablecoinen tappar kopplingen.
I mars 2023 hände det med USDC, eftersom en del av reserverna fanns i den amerikanska banken Silicon Valley Bank när den kollapsade. Kursen hämtade sig efter några dagar, när det blev klart att insättningarna var säkra.
Tether, utgivaren av den största stablecoinen, har i många år kritiserats för bristande öppenhet om reserverna. Företaget har sedan dess ökat andelen statspapper och publicerar mer information.
Exemplet visar att en stablecoin i praktiken är ett löfte från ett företag. Det gör utgivarens soliditet och reglering avgörande.
Utgivaren kan frysa tokens på vissa adresser, till exempel på begäran av myndigheter. Det hjälper mot brottslighet men visar att stablecoins inte är lika fria som bitcoin.
Tekniska fel, hackning av bryggor mellan blockkedjor och fel i smarta kontrakt är andra risker.